Terroristregimen i Iran faller sönder under tyngden av ekonomisk kollaps, militär förnedring och upprorsbranten från en befolkning som är utmattad av nästan ett halvt sekel av teokratiskt styre. Ändå har regimens överlevnadsstrategi alltid förlitat sig på en tyst seger: att övertyga iranierna om att det enda alternativet är värre. In i det vakuumet kliver monarkisterna – som kräver en återgång till den tidigare diktaturen och SAVAK:s tortyr.
Det tydligaste beviset finns inte i hemliga nätverk eller gatukonfrontationer i Iran. Det finns i det öppna spektaklet – och det mest fördömande exemplet kommer först: i helgen i Tyskland paraderade monarkistiska demonstranter i SAVAK-t-shirts, viftade med SAVAK-emblem och flaggor och romantiserade öppet säkerhetsapparaten från shah-eran som var ansvarig för systematisk tortyr och försvinnanden.
Sociala mediers tidslinjer flödar över av skryt om att återinföra SAVAK och ”hantera” kritiker. Detta är inte mobiliseringstaktik. Det är Instagram-cosplay – gester som inte kostar något i blod eller risk, men ger regimen färdiga bilder att sända på statlig television: Ser du? Det här är vad som väntar dig om den islamiska republiken faller.
Budskapet landar med precision bland en befolkning som minns den gamla diktaturens brutalitet lika tydligt som den nyas.
Samma SAVAK-besatthet dök upp i den kulturella sfären. En brittisk-iransk rappare släppte en låt som uppmanade till att krossa IRGC och Basij – standardkost mot regimen – bara för att omedelbart gå över till att likställa mullorna med Folkets Mojahedinorganisation i Iran (PMOI/MEK).
”Vi vill inte ha mullah, inte heller MEK. Röka dem på plats, visa ingen nåd.”
Framträdandet innehöll SAVAK-t-shirts och logotyper, vilket förvandlade låten till ytterligare en reklam för just den säkerhetsapparat som monarkisterna nu glorifierar.
Dessa uppvisningar är inte ofarlig nostalgi. SAVAK, shahens hemliga polis, var en av världens värsta människorättsbrottslingar på 1970-talet. Amnesty Internationals samtida rapporter dokumenterade utbredd användning av tortyr mot politiska fångar: elchocker, piskning, misshandel, vatten pumpat i ändtarmen, fångar fastspända vid uppvärmda metallbord, våldtäkt och andra former av fysisk och psykisk misshandel för att framtvinga bekännelser. Fångar hölls rutinmässigt isolerade i månader utan rättslig tillsyn; många ”bekännelser” förkastades senare i domstol, men utgjorde ändå grunden för orättvisa rättegångar och avrättningar.
När monarkister stolt bär SAVAK-symboler och förespråkar dess återkomst, utmanar de inte mullorna på allvar. De utför regimens propagandaarbete gratis. De förstärker den exakta binaritet som den nuvarande terroristregimen alltid har sålt: Välj oss, eller gå tillbaka till den gamla regimens tortyrare.
Det är den största enskilda gåvan monarkisterna kan ge Teheran – vilket bevisar, i realtid och framför kameran, att ”regimskifte” helt enkelt kan innebära att byta ut en uppsättning tvångsstrukturer mot en annan.
Långt ifrån att skapa något organiserat motstånd inom Iran, förstärker monarkisterna regimens favoritberättelse: att de enda valen är turban eller krona, utan någon trovärdig tredje väg. Mullorna kunde inte köpa bättre budskap.
Till och med monarkisternas egna långvariga insiders erkänner nu tomheten. Reza Taghizadeh, som i åratal var chef för Farah Pahlavis kontor och en nära rådgivare till Reza Pahlavi själv, framträdde i Voice of America den 9 maj 2026 och avkunnade en dom som borde eka i varje exil-vardagsrum: ”Jag kommer inte att rösta på Reza Pahlavi! Under alla dessa år har han inte ens lagt en tegelsten på en annan.” Han gick längre och sa att Reza Pahlavis handlingar har gjort några av de största tjänsterna för den Islamiska republiken själv.
När en mångårig monarkistisk insider offentligt förklarar att Reza Pahlavi inte har gjort några konkreta framsteg mot regimen – och att hans handlingar faktiskt har gjort den islamiska republiken den största tjänsten – är domen otvetydig. Detta är inte en opposition i rörelse; det är ett brännmärke i stillastående.
Politisk sociologi förklarar varför denna stillastående tjänar regimen så väl. Allt eftersom tillslagen intensifieras inom Iran omfördelar förtrycket i sig legitimitet. Statens beslut att avrätta PMOI-medlemmar eliminerar inte bara kadrer; det förvandlar deras offer till en synlig politisk resurs. Mediernas berättelser dras mot dem som bär den mänskliga kostnaden på marken.
Samtidigt erbjuder monarkisterna – som opererar säkert från London, Los Angeles eller Berlin – bara nostalgi, hot och SAVAK-cosplay. Deras alliering med externa makter, deras prat om att bevara delar av den gamla säkerhetsapparaten och deras uttryckliga preferens för kontinuitet med regimens institutioner förstärker den djupaste rädslan hos vanliga iranier: att ”regimskifte” kan innebära samma tvångsstrukturer med nya flaggor och nya slagord.
I åratal har artiga analytiker vädjat för enighet inom oppositionen och hävdat att meningsskiljaktigheter skulle kunna lösas i valurnorna när diktaturen faller. Den formuleringen missar poängen. Monarkisterna fungerar inte som en fraktion bland många. Hela deras hållning – ärftlig återupprättelse, stolthet över den gamla regimens institutioner (särskilt dess tortyrmaskin) och en vilja att attackera allt organiserat motstånd som verkar inom Iran – positionerar dem som regimens perfekta motståndare.
De är inte rivaler till det organiserade motståndet; de är de högljudda personer som mullorna tryggt kan peka på och säga: Detta är ert alternativ. Tillräckligt högljudda för att dominera diasporans etervågor, tillräckligt ineffektiva för att inte uppnå någonting på marken, och tillräckligt auktoritära för att skrämma alla som överväger verklig brytning.
I slutändan är terroristregimens största tillgång inte dess revolutionsgarde eller dess moralpolis. Det är existensen av en så kallad oppositionsströmning som fortsätter att bevisa, i SAVAK-t-shirts, rapverser och offentliga erkännanden av total passivitet, att det val som erbjuds inte är frihet utan en annan variant av tvång. Tills den strömningen ersätts av något som känns som en genuin brytning snarare än återvunnen auktoritärism, kommer mullorna att fortsätta att vinna per automatik. Irans folk, som ser på från gatorna där de har blött, förstår redan skillnaden. Monarkisterna gör det tydligen inte.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 