En parlamentarisk konferens i Australien uppmärksammade 38-årsdagen av massakern 1988 i Iran och kopplade dåtidens massavrättningar till dagens fortsatta användning av dödsstraff och förtryck. Konferensen, som deltog av ledamöter av det australiensiska parlamentet och senaten samt representanter för iranska samhällen, var mer än ett minne av ett historiskt brott.

Massakern 1988 : ett brott som vägrar att försvinna

Enligt Rajavis budskap avrättades omkring 30 000 politiska fångar, de flesta PMOI-medlemmar, efter korta förhör inför så kallade dödskommissioner.

Från 1988 till dagens avrättningar

I sitt budskap till den australiska konferensen erinrade Maryam Rajavi om massakerns ursprung. Hon framhöll att regimen under 38 år har fortsatt samma mönster av förtryck mot protester och organiserat motstånd.

Hon uppgav att nio PMOI-medlemmar nyligen har avrättats och att flera unga demonstranter också har hängts. Ett uppmärksammat fall var Mehdi Khanaki, en 26-årig juristexamen och PMOI-medlem.

I sitt sista brev skrev Khanaki:

”Som en motståndsenhet från vårt fångna hemland, Iran, lovar jag att förbli trogen Irans frihet, rättvisa och befrielse.”

Krig som täckmantel för förtryck

”Regimen välkomnar krigsförhållanden som har varat i cirka 15 månader och använder situationen som täckmantel för att konfrontera sin främsta fiende: det iranska folket och motståndsrörelsen.”

Ingen återgång till det förflutna

Den större poängen är att Irans framtid inte kan reduceras till ett val mellan två auktoritära system. Den australiska konferensen betonade att det internationella samfundet måste gå från fördömanden till ansvarsskyldighet. Konferensen lyfte också fram en viktig utveckling i det internationella erkännandet av massakern 1988.

År 2024 beskrev FN:s särskilda rapportör Javaid Rehman massakern som brott mot mänskligheten och folkmord, och frågan togs därefter upp i FN:s generalförsamling.

Rajavi uppmanade bland annat till åtal av ansvariga iranska tjänstemän, hänskjutande av massakern 1988 till FN:s säkerhetsråd och att stoppade avrättningar görs till ett centralt krav i framtida avtal med regimen.

Hon framhöll samtidigt att Irans framtid måste avgöras av folket självt, utan religiös diktatur, ärftligt styre eller utländska arrangemang.

Rättvisans låga brinner fortfarande

Konferensen i Australien sände budskapet att brotten från 1988 inte får begravas bakom sekretess, krig eller politisk manövrering. Offrens familjer fortsätter att kräva rättvisa, och världen måste välja mellan fortsatt straffrihet eller konkreta steg mot ansvar.

Strävan efter rättvisa för offren från 1988 är därför oskiljaktig från kampen för att stoppa avrättningar idag.