Den 8 april 2026 stoppade ett 15 dagar långt vapenvila tillfälligt ett förödande 39 dagar långt regionalt krig som utbröt den 28 februari. Medan konflikten gav den iranska regimen svåra slag – framför allt den högste ledaren Ali Khameneis död i en flygattack den 28 februari – har det blivit otvetydigt tydligt att extern militär intervention inte är en hållbar strategi för att befria Iran.

Det har blivit uppenbart att bombningar och flyganfall ensamma inte kan avveckla regimens enorma repressiva apparat eller störta den religiösa diktaturen. Dessutom har den globala politiken att blidka mullorna under de senaste fyra decennierna slutat i ett fullständigt misslyckande, vilket direkt banar väg för den nuvarande regionala krisen. Lösningen på hoten från Teheran ligger varken i utländska krig eller i diplomatisk eftergift, utan i folket och deras organiserade motstånd.

Det verkliga slagfältet: Regimen vs. det iranska folket

Det verkliga kriget utkämpas inom Iran, mellan den upproriska befolkningen och ett förfallande religiöst tyranni. Medan internationell uppmärksamhet fortfarande är fixerad vid sjöfartsrutter och missilutbyten, har regimen utnyttjat krigets dimma för att i tysthet påskynda sin inhemska tillslagskampanj.

Regimens verkliga fiende har alltid varit dess eget folk. Under de massiva landsomfattande upproren i januari beordrade Khamenei massakern på tusentals protesterande ungdomar, och visade till och med upp deras livlösa kroppar i svarta likpåsar på statlig television för att sprida skräck. Efter Khameneis död förvandlade installationen av hans son, Mojtaba, den 9 mars effektivt regimen till en medeltida ärftlig monarki.

För att bevara denna sönderfallande maktbas har det nya ledarskapet intensifierat avrättningarna och hängt 10 politiska fångar på bara en vecka, inklusive sex medlemmar av Folkets Mujahedin (PMOI).

PMOI:s motståndsenheters avgörande roll

Att konfrontera en så djupt förankrad förtryckarapparat kräver en organiserad, modig styrka som är villig att trotsa oddsen. PMOI:s motståndsenheter fungerar som denna avgörande styrka.

Bara några dagar innan det regionala kriget bröt ut, i gryningen den 23 februari, inledde 250 PMOI-krigare en djärv, storskalig operation mot Motahari-komplexet i Teheran – Khameneis starkt befästa högkvarter.

Trots att omkring 100 krigare antingen dött eller tillfångatogs, krossade operationen regimens aura av oövervinnerlighet. Samma okuvliga mod visas av tillfångatagna PMOI-medlemmar som står inför galgen.

Avrättade hjältar som Pouya Ghobadi, som svor att gå till galgen ”fasta och orubbliga”, och Mohammad Taghavi, som djärvt sa till sina bödlar att han skulle återförenas med PMOI om han frigavs, representerar en generation som inte längre fruktar död eller tortyr.

Falska alternativ kontra den sanna demokratiska vägen

Det organiserade motståndets osjälviskhet står i skarp kontrast till rester av den avsatte shahens diktatur. Medan PMOI:s motståndsenheter offrar sina liv på marken i Iran, kräver rojalistiska fraktioner att utländska makter bombar Iran i ruiner, i hopp om att förstörelsen ska bana väg för en återgång till monarkiskt styre.

Det iranska folket ser dock inte bakåt. De har bestämt avvisat både tidigare och nuvarande diktaturer, en känsla som ekade i det folkliga upproret: ”Död åt förtryckaren, vare sig det är shahen eller den högsta ledaren.” Ett fredligt och demokratiskt resultat av den nuvarande krisen strider mot vad resterna av mullorna och shahen söker.

Slutspelet och en uppmaning till det internationella samfundet

Det slutgiltiga slutspelet för Iran är en demokratisk revolution ledd av det iranska folket och deras organiserade motstånd. Med den provisoriska regeringen som tillkännagivits av NCRI redo att hantera en sex månader lång övergångsperiod för att överföra suveräniteten till folket genom fria val, är ramverket för en fri republik redan på plats.

Det internationella samfundet måste nu erkänna det iranska folkets legitima rätt att motstå IRGC:s förtryckande krafter. Dessutom måste ett slut på avrättningarna vara ett obligatoriskt villkor i alla internationella avtal med Teheran. Världen måste stå vid iranska folkets sida. Som Maryam Rajavi nyligen konstaterade i ett tal:

”Som det iranska motståndsrörelsen har betonat i 45 år kan varaktig fred endast uppnås genom att denna terroristiska, krigshetsande diktatur störtas av Irans folk och dess organiserade motståndsrörelse, och genom att en demokratisk republik upprättas.”