Irans ekonomiska sönderfall beskrivs ofta som korruption och misskötsel. Men regimens politik, hårdare social kontroll och uppgifter i statliga medier pekar på något mer medvetet: fattigdomen fungerar som en strategi för regimens överlevnad.
Ekonomisk trygghet, hälsa och fritid ger människor utrymme att ställa politiska krav. Genom att skapa otrygghet, social nedbrytning och informationsisolering håller regimen befolkningen i ett permanent överlevnadsläge.
Generationell atrofi och fattigdomens effekter
Den strategiska fattigdomen tömmer inte bara familjers matbord, utan skadar också kommande generationers biologiska och psykiska utveckling.
Den 24 maj 2026 publicerade Tose’e Irani en intervju från ILNA med psykiatern Dr. Mohammad Ghadiri Vasfi vid Iran University of Medical Sciences. Hans varning visar att krisen är större än ekonomiska svängningar:
”I ett samhälle fångat i absolut fattigdom skjuter psykiatriska sjukdomar i höjden. I toppen av dessa sjukdomar finns ångest, depression, drogmissbruk och impulsivitet. Impulsivitet manifesterar sig direkt som brottslighet, mord, aggression och systemiskt våld.”
Ghadiri Vasfi säger att svår undernäring i absolut fattigdom hämmar barns hjärnutveckling. Brist på viktiga näringsämnen under amningsperioden kan ge bestående skador på kommande generationers kognitiva och psykiska utveckling. Om fattigdomen varar i en generation kan effekterna bestå i fyra till fem generationer.
När över 50 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen handlar det, enligt samma data, inte bara om misskötsel utan om en långsiktig strategi som försvagar tillit, utveckling och motståndskraft.
Medelklassens sönderfall
Medelklassen har historiskt burit demokratisk utveckling och samhällsengagemang. Just därför försöker regimen systematiskt slå sönder den.
Enligt Tose’e Irani i maj 2026 har omkring 30 % av Irans medelklass fallit ner i absolut fattigdom. När yrkesgrupper som ingenjörer, lärare och sjuksköterskor tvingas till flera jobb urholkas landets medborgerliga kärna.
När medelklassens ekonomiska oberoende försvinner blir fler beroende av subventioner, krediter och arbeten knutna till ideologisk lojalitet. Då blir ekonomisk överlevnad ett verktyg för politisk kontroll.
Social patologi som en underkuvandematris
För att fördjupa desperationen använder regimen också sociala påtryckningar, som tolererat drogberoende, systemisk misogyni och uppmärksammade ”moraliska mord”, för att bryta sammanhållningen.
Vapeniserat beroende: Genom att sprida billiga, starkt beroendeframkallande droger neutraliserar regimen unga grupper som annars skulle kunna driva förändring.
Systemisk misogyni och statligt våld: Könsapartheid och brutal moralpolis fungerar inte bara ideologiskt utan också som taktik för att splittra familjer och hålla samhället i ständig stress.
Internetrestriktioner som kontroll
Regimens kontroll av det digitala rummet speglar dess fattigdomspolitik. I stället för total blockering används internet som en ventil som kan strypas eller stängas för att stoppa samordning.
Denna digitala auktoritarism fördjupades under kriserna i början av 2026. Nätverkstelemetri från bland andra FilterWatch och IODA visar en övergång från breda avbrott till mer finmaskig manipulation:
Absolut digital isolering (8 januari 2026): När lokal strypning inte räckte genomfördes ett nästan totalt nationellt avbrott. Amnesty International och Human Rights Watch dokumenterade att det användes för att dölja allvarliga tillslag.
Lager-på-lager-nedstängning (december 2025–januari 2026): TCI, MCI och Irancell stängde mobilmaster och strypte internationell bandbredd under protester, medan det nationella informationsnätet (NIN) hölls igång.
Vitlistad åtkomst: I slutet av 2025 och början av 2026 formaliserades ett system med ”vita SIM-kort”, samtidigt som internetpriserna höjdes kraftigt för allmänheten och obegränsad åtkomst reserverades för regimnära aktörer.
Slutsats
Var för sig kan dessa drag se ut som statligt misslyckande. Tillsammans bildar de ett sammanhängande system.
Regimen reparerar inte ekonomin, lättar inte på censuren och lindrar inte fattigdomens trauma, eftersom allt detta stärker samhällskontroll. I Iran blir fattigdom, missbruk och terror därmed inte bara tecken på misskötsel, utan redskap för makt.
1988 Massakern Anhörigas Samfund (1988MAS) 