Den iranska regimens skärpta varningar om ”upplopp”, särskilt till unga, visar dess rädsla för att ekonomiska, sociala och politiska kriser ska utlösa ett nytt landsomfattande uppror. Samtidigt strider fraktionerna om krig eller förhandlingar bäst säkrar regimens överlevnad.
Parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf beskrev konfrontationen som ett ”hybridkrig” för att skapa oro i Iran. Rättsväsendets chef Gholam-Hossein Mohseni Ejei hotade samtidigt med en hårdare insats än tidigare mot nya protester. Fraktionerna delar alltså rädslan för uppror men inte strategin för att hindra det.
Krig som en sköld mot upproret
Fraktionen kring Mojtaba Khamenei ser krig och avrättningar som kompletterande kontrollmedel: kriget skapar ett permanent undantagstillstånd där samhället militariseras, oliktänkande utmålas som fiendesamarbetare och ekonomiska misslyckanden skylls på krigsläget.
Förhandlingar som ytterligare en strategi för överlevnad
Fraktionerna kring Ghalibaf och president Masoud Pezeshkian ser i stället ett utdraget krig som ekonomiskt farligt. De förespråkar förhandlingar med Washington och sanktionslättnader för att dämpa trycket och risken för uppror – främst som en beräknad reträtt för att bevara regimen, inte för att förbättra vanliga iraniernas villkor.
Den gemensamma rädslan bakom fraktionskonflikten
Trots taktiska skillnader vill alla fraktioner bevara maktstrukturen. Som analysen uttrycker det gäller oenigheten inte förtrycket utan metoden och kontrollen över resurserna efter ett krig eller en uppgörelse. Tvisten handlar därför mindre om krig och fred än om regimens överlevnad och den interna maktfördelningen.
”Krig och förtryck är nyckeln till överlevnad”
Analysen ser personalförändringar i Högsta nationella säkerhetsrådet och budskap från kretsen kring Högsta ledarens kontor som tecken på det hårdföra lägrets växande inflytande. Att krig framställs som vägledande för hela landet tolkas som att det blivit centralt för regimens svar på interna svagheter.
Varningarna, förtrycket och fraktionsstriden pekar mot samma rädsla: ett nytt folkligt uppror. När krisen fördjupas förlitar sig regimen alltmer på säkerhetsåtgärder och krigets atmosfär. Slutsatsen är tydlig: ”Krig och förtryck är nyckeln till regimens överlevnad.”

