Reza Pahlavis planerade besök i Belgien visar skillnaden mellan politisk tillgång och institutionellt stöd. Mottagningen i den belgiska representantkammaren ställdes in, och ett försök att flytta arrangemanget till Brysselparlamentet misslyckades. Samtidigt klargjorde belgiska tjänstemän att Pahlavi inte kunde behandlas som representant för Irans opposition.
Händelseförloppet visar hur möten och institutionella miljöer kan framställas som politiskt erkännande, även när institutionerna själva avvisar den tolkningen.
En inbjudan som förlorade sin institutionella tyngd
Kontroversen började när Georges-Louis Bouchez, ledare för det franskspråkiga liberala MR-partiet, föreslog att bjuda in Pahlavi till parlamentet efter ett tidigare möte i Paris. Utrikesminister Maxime Prévot invände att Irans opposition är mångsidig och att en inbjudan inte fick uppfattas som stöd för en viss fraktion.
Den 23 oktober avvisade Prévot också en uppmaning från en MR-politiker att erkänna Pahlavi som det iranska folkets ”legitima representant” och den demokratiska oppositionens enande ledare. ”Att bestämma vem som ska leda Iran”, skrev han, ”är ett val som enbart måste tillkomma iranierna.”
Redan den 21 oktober hade de parlamentariska ledarna misslyckats med att enas om mottagningen, och evenemanget den 5 november ställdes in. 21News sammanfattade resultatet: ”Reza Pahlavi pas le bienvenu à la Chambre” – Pahlavi skulle inte officiellt välkomnas till kammaren.
Ett privat möte kan användas i politisk kommunikation, men ger inte samma institutionella status som en officiell parlamentarisk mottagning.
En andra plats misslyckades
Ett försök att flytta arrangemanget till Brysselparlamentet misslyckades också efter politiskt motstånd. Mönstret var tydligt: när besöket närmade sig former som kunde uppfattas som institutionellt stöd drog belgiska aktörer en gräns.
Pahlavis anhängare framställde samtidigt hans inbjudan till Belgiens kungliga militärakademi och en planerad frukost med försvarsminister Theo Francken som tecken på växande erkännande. Franckens kansli avvisade den tolkningen och uppgav den 23 oktober att inbjudan ”inte på något sätt” innebar politiskt stöd för en viss regeringsform eller rörelse.
Groen-parlamentarikern Staf Aerts varnade för att mötet kunde användas för att stärka Pahlavis politiska position. Han betonade att belgisk utrikespolitik inte stöder någon individ eller fraktion som Irans framtida ledarskap.
Den centrala frågan blev därmed inte bara vad Pahlavi skulle säga i Bryssel, utan hur bilderna från besöket senare kunde användas.
Iranska grupper mobiliserades innan inställandet
Före inställandet hade 47 iranska föreningar i Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike skrivit till Belgiens premiärminister, utrikesminister och talmännen för parlamentets båda kamrar. De motsatte sig både mottagningen och Pahlavis möte med Francken. Undertecknarna representerade bland andra kvinnor, ungdomar, akademiker, läkare och politiska flyktingar.
Flera undertecknare uppgav att de eller nära anhöriga hade utsatts för fängelse, tortyr eller avrättning under shahens diktatur. De menade att en institutionell plattform för hans son förbiser både SAVAK:s offer och iraniernas kamp mot diktatur i monarkisk och prästerlig form.
Även 16 belgiska politiker, jurister, akademiker och företrädare för civilsamhället uppmanade myndigheterna att inte framhäva Pahlavi som alternativ till den prästerliga diktaturen. De betonade att Irans framtida ledarskap måste avgöras genom fria politiska val.
Sex iransk-belgiska föreningar välkomnade senare beslutet att ställa in mottagningen som en vägran att ge institutionell status åt en person utan demokratiskt mandat att representera iranier. Kronologin är central: motståndet organiserades före inställandet och föregick Belgiens beslut att inte ge besöket parlamentarisk tyngd.
