I en artikel publicerad i Washington Examiner med titeln ”Krigets trummor och Reza Pahlavis falska löfte om befrielse” undersöker Ken Blackwell faran med ett förnyat krig mot Iran och utmanar Pahlavis försök att framställa sig själv som landets framtida ledare.
Blackwell håller den iranska regimen ansvarig för förtrycket och de olösta kriser som driver den allmänna ilskan, samtidigt som han varnar för att ytterligare ett krig skulle kunna fördjupa det civila lidandet och ge myndigheterna ytterligare rättfärdigande för att undertrycka oliktänkande. Han avvisar alla formuleringar som behandlar regimen och Pahlavi som jämförbara politiska krafter och menar att Irans centrala kamp står mellan ett oansvarigt styrande system och en befolkning som söker frihet och suveränitet.
Hela artikeln finns nedan:
Krigets trummor och Reza Pahlavis falska löfte om befrielse
Iran närmar sig en farlig konvergens av internt förtryck och externt krig. Kriserna som drev januariupproret är fortfarande olösta. Regimen har bemött allmänhetens ilska med dödlig makt, massarresteringar och kommunikationsrestriktioner, medan förnyade amerikanska och israeliska militära åtgärder hotar med djupare lidande. I denna kontext presenterar Reza Pahlavi sig återigen som redo att ta över, uppmanar till avhopp och antyder att utländskt tryck kan öppna hans väg till makten.
Den centrala frågan är inte en tävling mellan två jämförbara poler: regimen och Pahlavi, med det iranska folket fångat mellan dem. Den inramningen ger honom politisk tyngd, organisation och legitimitet som han inte besitter. Irans verkliga konflikt är mellan ett repressivt styrande system och ett samhälle som söker frihet och suveränitet. Pahlavi är inte en jämbördig kraft i den kampen, utan en opportunistisk anspråkstagare som kan utnyttja krig, medieexponering och allmän desperation för att skapa sken av ett alternativ.
Artikeln ifrågasätter Pahlavis overifierade påståenden om massdesertioner och hans beroende av utländska medieexponeringar, och menar att varken etablerar en trovärdig inhemsk organisation eller ett folkligt mandat. Blackwell uppmanar journalister och beslutsfattare att granska dessa påståenden snarare än att förväxla framträdande med ledarskap. Han drar slutsatsen att Irans befrielse måste ske genom folkets organiserade kamp – inte genom utländsk militär intervention eller en landsförvisad makthavare som försöker ärva makten – och att en demokratisk republik kräver att man förkastar både den nuvarande diktaturen och återställer ett misskrediterat auktoritärt förflutet.
Den distinktionen är viktig i takt med att krigets trummor blir högre. Oktoberrapporteringen indikerade att president Donald Trump motsatte sig föreslagna israeliska attacker före det amerikanska mellanårsvalet, vilket lämnade möjligheten öppen för åtgärder efteråt. En annan kampanj är inte oundviklig, men faran är betydande. Ju närmare Iran närmar sig krig, desto lättare blir det för personer med liten inhemsk närvaro att framställa sig utomlands som oumbärliga.
Ansvaret för denna fara börjar hos regimen. Dess politik har utsatt Iran för upprepade kriser samtidigt som den förvägrat medborgarna kontroll över nationella angelägenheter. Januariupproret avslöjade dess regeringsbankrutt. Demonstrationer rotade i ekonomiska svårigheter blev en bredare politisk utmaning, och myndigheterna svarade dödligt. Regimen kunde straffa medborgarna men inte ta itu med varför så många hade vänt sig emot den.
Ingen utländsk makt skapade den levda erfarenheten av korruption, utestängning och oansvarigt styre. Regimen påstår sig försvara nationell suveränitet samtidigt som den berövar nationen politisk suveränitet. Dess definition av säkerhet innebär i allt högre grad att skydda det styrande systemet på befolkningens bekostnad.
Krig kan hota regimen, men det kan också tjäna den. Nödsituationer rättfärdigar strängare kontroller, hindrar oberoende rapportering och gör att oliktänkande kan stämplas som samarbete med fienden. Konfrontation kan bli ett instrument för inhemsk överlevnad. Reuters rapporterade i oktober att högt uppsatta iranska tjänstemän beskrev att förhandlingarna inför det amerikanska mellanårsvalet förlängdes trots de ekonomiska konsekvenserna. Sådana beräkningar visar hur lätt regimens intressen ersätter allmänhetens behov av hjälp.
Att förkasta regimens agerande kräver inte att man stöder ytterligare ett krig eller accepterar att utländska militära åtgärder kommer att överlämna Iran till en självutnämnd ledare i exil. Nyligen genomförda erfarenheter ger ingen grund för det antagandet. Varken kriget i juni 2025 eller den militära kampanj som inleddes i februari 2026 störtade regimen. Militärt tryck orsakade allvarlig skada utan att leda till politisk befrielse.
Pahlavi är inte en av tre likvärdiga aktörer vid sidan av regimen och utländska regeringar. Han har ingen beprövad nationell organisation inom Iran, har inte visat någon förmåga att ersätta staten och har inte lagt fram några oberoende verifierbara bevis på ett folkligt mandat. Hans relevans härrör främst från plattformar som tillhandahålls utomlands och hans försök att knyta sig till militära påtryckningar som andra kan utlösa.
Pahlavi har uppmuntrat militära åtgärder mot regimens ledarskap och tvångsinstitutioner samtidigt som han presenterar sig själv som den politiska vinnaren. Att uppmuntra utländska attacker mot det egna landet medför en exceptionell ansvarsbörda. Det kräver uppriktighet om civil risk, politiskt kaos och möjligheten att krig kommer att stärka förtrycket. Det kräver också bevis på organisation, legitimitet och förmåga att omvandla störningar till demokratisk förändring. Pahlavi har inte tillhandahållit någon.
Hans påståenden om avhopp illustrerar problemet. Han berättade för den konservative kommentatorn Hugh Hewitt att fler än 160 000 personer hade ansökt genom hans initiativ, inklusive militär personal, medlemmar i säkerhetsstyrkor och civila tjänstemän. Ändå gav han ingen oberoende belägg, och ingen synlig våg av avhopp följde. Ett antal som tillkännages i en intervju är inte en organisation, befälsordning eller styrka som kan förändra händelser.
Sådana påståenden kan skapa en falsk känsla av att regimens tvångsapparat kollapsar och att ett organiserat alternativ är redo att ta makten. För människor i Iran kan den illusionen vara dödlig. De som tar extraordinära risker kan riskera att bli arresterade, torterade eller avrättade medan den utlovade ”fantomarmén” förblir osynlig.
Medieframträdande har skymtat klyftan mellan bild och verklighet. Sympatisk bevakning på persiska, särskilt från programbolag utanför Iran, har upphöjt Pahlavi som om synlighet etablerade ledarskap. Iran International har varit särskilt avgörande för att förstärka denna bild. Men upprepning kan inte skapa en organisation, ge ett demokratiskt mandat eller etablera befäl över människor som riskerar sina liv i Iran.
Det finns få bevis för att Pahlavi har betydande stöd i landet.
Monkistiska slagord har dykt upp ibland, men spridda ramsor och begränsade videoklipp skapar inte brett stöd. Vissa cirkulerade videor har ifrågasatts som innehållande dubbade eller överlagrade pro-pahlavi-slagord. Isolerade bilder kan inte ge honom ägarskap över en mångsidig proteströrelse med vitt skilda klagomål och ambitioner.
Hans vädjan den 27 oktober till iranier att kontakta hans team via en Telegram-bot löser inte dessa tvivel. Ännu en registreringskampanj kan inte bekräfta tidigare påståenden; den gör redovisning mer nödvändig. Var finns de tidigare aviserade nätverken? Vilket mätbart resultat gav de? Varför lita på en ny vädjan när de gamla siffrorna aldrig verifierades oberoende?
Samma problem uppstår i hans erbjudande om skydd till säkerhetspersonal som deserterar. Att uppmuntra dem att motstå förtryck är legitimt, men att lova deras framtida behandling förutsätter auktoritet som Pahlavi inte besitter. Ansvarsskyldighet, amnesti och rättssäkerhet hör till en legitim demokratisk ordning, inte en aspirerande härskares gottfinnande. Ett fritt Iran måste garantera rättvis behandling utan att tillåta någon individ att agera som om dess framtida institutioner var hans att befalla.
Hans politiska meritlista förtjänar också granskning. Pahlavi har försvarat sin fars arv snarare än att tydligt konfrontera dess förtryck och övergrepp. En person som söker demokratisk trovärdighet kan inte undvika de auktoritära metoderna i det system från vilket han härleder sin titel och identitet. Irans framtid kan inte byggas genom att sanera det förflutna eller ersätta en form av oansvarigt styre med nostalgi för en annan.
Journalister, programledare och utrikespolitiska beslutsfattare måste granska påståenden om hemliga nätverk, massavhopp och nationellt ledarskap med samma noggrannhet som tillämpas på officiell propaganda. Tillgång, polerade intervjuer och upprepningar är inte bevis. Att tro att en enorm intern kraft är redo att samlas bakom Pahlavi kan leda till att beslutsfattare missbedömer både konsekvenserna av krig och utsikterna för en övergång.
Faran är inte att Iran är splittrat mellan mäktiga läger. Det är att krig kan ödelägga landet, förstärka regimens förtryck och skapa en öppning för en svag men starkt befordrad anspråkstagare att tillägna sig folkets uppoffringar. Att behandla Pahlavi som en seriös nationell kraft utan påvisat stöd eller organisation bidrar till att skapa den fiktion som hans anspråk är beroende av.
Iran är redo för grundläggande förändring, men befrielse kommer inte att komma från luften eller från opportunister som väntar på att göra anspråk på ruinerna. Den kommer att komma genom den organiserade kampen från det iranska folket, som redan har betalat ett oerhört pris för frihet. Deras rörelse får inte bli en bakgrund för någon annans ambition. Irans framtid börjar med att förkasta både nuvarande tyranni och återställandet av ett misskrediterat förflutet, och genom att erkänna folket som den avgörande kraften i att forma en demokratisk republik.
Kenneth Blackwell (@kenblackwell), tidigare amerikansk ambassadör vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter, är ordförande för Council for National Policy och ordförande för Conservative Action Project.
